Nov 282004
 

Söndag… en skit dag…

I fredags skrev jag vad som hade hänt mellan mig och karin. Det var väldigt… väldigt jobbigt. men sådana saker händer.. jag var nedstämd men jag raskade väl upp mig och försökte ha det trevligt. det gick väl rätt bra antar jag. Folk märkte rätt fort att jag var ledsen men det var inte mycket mer med det.

Lördag. Tn var trevlig och jag träffade många vänner där. och jag hade faktiskt kul. jag tänkte inte så mycket på livet och jag försökte att bara flyta med så att säga… sov sedan hos sandra och hade någon att krama på. det var behövligt.

Söndag.. jag bråkade med morsan över skit saker.. varför visste jag inte.. jag blev irriterad och var riktigt otrevlig emot henne. Och hon likadan tillbaka… sen när jag kom hem sent så skottade jag hela uppfarten.. Tog bort all snö.. det tog mig 2 timmar. varför gjorde jag detta.. det visste jag inte heller.. jag bara kännde att jag behövde det.. gick in… sa hej.. morsan var sur… jag fixade lite med saker hemma.. sen kom jag på vad allt gällde. jag hade inte orkat tänka på karin under helgen. jag ber om ursäkt till min mor om jag varit otrevlig emot henne.. säger att det e i princip slut mellan mig o karin.. fast vi inte ens varit ihop.. sen går jag upp… och jag gråter.. jag har inte gråtit så… på så många år. så många år utan tårar.. bara tryckt ner allt.. allt som hänt har jag bara tryckt ner i mig själv.. aldrig låtit mig att känna.. jag tycker verkligen mycket om karin.. jag har i princip inte kännt så här för någon.. inte ens mitt ex som jag var ihop med i 2 år… karin… du är speciell för mig.. och jag får inte dig.. för det finns någon annan…

Tårarna rinner fortfarande… jag vill inte att någon skall se mig så här.. jag vill att mina vänner skall bara se mig som den glada killen som drar dåliga snuskiga skämt. jag hatar mig själv just nu.. jag orkar inte med allt i livet just nu… jag visste inte ens att jag tyckte om karin så här mycket…

Man vet inte vad man känner förrens man blivit av med det..

jag orkar inte… orkar inte skriva… orkar inte bevisa för mig själv hur patetisk ja är.

Skulle vilja prata med någon.. men jag vet inte vad jag skall säga… skulle vilja kramas med någon och bara borra in mig i dom och försöka försvinna i en liten meningslös värld… men vem vill det med mig..

jag har nu insett en sak.. jag funderade på det förut… jag antar att det är så… som jag trodde… jag Nippe… Christoffer… mig älskar man bara som vän… aldrig något mer.. jag kommer förbli folks vän… men jag kommer aldrig att ha något mer än det.. och jag vet att alla säger.. nej så är det inte… det kommer någon.. det gör det alltid… hur kan jag veta detta.. jo jag säger samma sak till mina vänner när dom upplever något likadant… känns bara som en lögn…

Det löser sig.. skall du se… det får man alltid höra… jag säger samma sak… varför skall allt vara så här…. jag orkar inte mer…. ibland önskar man att man inte slutade att skära sig själv.. det var så simpelt då så helt underbart skönt att få skada sig själv…. jag har visserligen en massa rakblad hemma… kanske skall lära mig att göra en scarification på mig själv…. det vore ju ngt… men det vill jag ju inte.. det är egentligen bara ett patetiskt ropp på hjälp… jag orkar inte vara en sådan…

marcus ringde nu… det var trevligt att få höra en vänlig röst i örat….

Så klockrent…. dia psalma…. spelas precis… kanske skall sätta mig o lyssna på dom ikväll. och bara gråta.. och hata mig själv.. och kanske komma ur detta nåndag… jag skall träffa folk på onsdag.. vill må bättre tills dess… kommer jag att göra det?.. det tror jag nog inte.. men jag kan alltid låtsas.. det har jag gjort sen jag var liten.. alltid låtsas att må bra.. alltid visat mina bästa sidor till folk.. på gott och ont.

Sätter på Dia Psalma – Alla älskar dig…. och drömmer om att försvinna… och slippa livets onda spratt emot mig. inte för att jag tänker se till att jag försvinner. men ibland önskar jag att jag kunde bara dö… på grund av att det ändå är min tur att dö. men om jag förstått detta rätt så kommer jag leva tills jag är runt 100 år och bara få en massa skit på mig. jag kommer alltid för evigt att ha en negativ del i mig som gnager sakta på mig.. vem vet.. jag kanske kan låtsas bort min deprimerad del av min värld och tro att jag är glad och lycklig. det kanske går att lura sig själv..

Den dagen jag dör…. oavsett vilken dag det blir så tror jag att det blir en väldigt ensam begravning… för folk kommer ha tröttnat på mig.. dom enda personer som kommer att befinna sig där är dom som är glada att jag försvinner.. det är min fantasi och min snea uppfattning utav mitt egna liv..

jag önskar bara att mina vänner som jag ser som mina vänner finner sin lycka i livet och jag önskar att dom kan få ett underbart liv.. vilket jag aldrig kommer få..

Karin… jag önskar att du får det bra i livet ditt… jag tänker inte belasta dig med något. det var bara jag som var oförsiktig… jag skulle inte låtit mig själv att våga börja älska dig.. för det är nog det jag gör… älskar…. jag vågar inte erkänna det… men jag tänker inte erkänna det nu heller.. eftersom jag aldrig kan få det.. jag vill bara att du skall vara glad… jag kommer alltid att klara mig.. på ett eller annat sätt..

Nu tänker jag lägga mig ner…krama någon jävla kudde… och fälla tårar… tills jag inte kan göra det något mer… vem vet… jag kanske slipper tårarna i framtiden om jag släpper lös allt nu… jag hatar tårar…

Nihplod // Blodsprängd och ensam. En paragrafryttare inom känslornas värld.

 Leave a Reply

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

(required)

(required)

Notify me of followup comments via e-mail. You can also subscribe without commenting.

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.