Det har blivit någon form utav uppståndelse över att jag skrivit i senaste dagboken att jag var falsk.
Många tror att jag är elak eller något eller har gjort något fel eller annat.
Hela falskhetdelen handlar om att jag känner att jag missunnar mina vänner att umgås med mig, jag stänger lätt in mig i en lägenhet och hör inte av mig. Det svider fortfarande efter pappas bortgång. Men allt handlar inte om det, eftersom jag mår rätt bra ändå.
Varför jag skriver att jag är en falsk person handlar endast om att jag säger till mina vänner att jag gärna vill träffas och försöker boka upp en tid och sedan när det kommer till punkt så trollar jag bort det eller glömmer bort det eller annat. För jag trivs aldeles för väl i ensamheten, vilket får mig att försvinna väldigt lätt. Ändock vill jag gärna umgås med mina vänner, men det är ytterst sällan jag finner tid för det. Inte tid i min vardag utan tid för mig själv att ta det beslutet att åka iväg.
Nu skall jag grilla i helgen, vilket jag faktiskt ser fram emot. Jag kommer att få träffa lite vänner och det skall bli trevligt. problemet är att jag vill inte känna mig falsk och jag är rädd att jag kommer att göra det när jag träffar vänner. Dom kanske frågar mig hur livet är och jag svarar direkt ”Jag mår jättebra och livet är bäst” Och så ler jag och så har jag lurat ännu en till.
Livet är inte särskilt bra egentligen, jag har ingen bostad och jag har inget jobb. Jag har ingen inkomst förutom att fjäska för socialstyrelsen och får några tusen i månaden. Visst, dom pengarna hjälper mig fruktansvärt. Men jag vill tjäna egna pengar, så jag kan betala tillbaka pengar till vänner jag har lånat pengar av. Hatar att vara skuldsatt men i stundens hetta så är det inte svårt att låna utav dom som kan låna ut.
Ja, jag har sökt jobb. Jag har sökt massor med jobb..
Den 5:e skall jag till Arbetsförmedlingen för Unga Handikappade, skall se om dom kan hjälpa mig med att få ett jobb med tanke på att jag har epilepsi. Skall prata lite med min neurolog ang min dramatiska viktökning då jag har fått höra från olika håll att man kan faktiskt gå upp i vikt pga medecin. Något jag inte direkt tänkt på eftersom jag alltid varit fet.
Detta var en uttömmande dagbok idag, det var längesen jag verkligen skrev något vettigt i den. Så jag skall nog sluta nu innan jag skriver för mycket.
Jag skall ordna mig själv lite frukost nu och väcka flickan, ja.. Jag har vänt på dygnet i brist på annat, jag har inget problem med att vända det tillbaka om behovet finns.
jag skulle vilja ha en brevvän tror jag, typ något i utlandet som man skickar riktig post till. Handskrivet är alltid mysigt och har man något att skriva med som det tar tid för så brukar breven bli lite mer informativa. Handskrivna brev är en utdöende form utav kommunikation som jag tycker att vi skall bejaka.
Nu skall jag som sagt lyfta på mitt feta arsle och göra något utav dagen.
Carpe Diem
