Feb 282011
 

Ibland önskar jag att jag kunde göra mer än vad jag redan kan, liksom vara den där trösten som behövs, den där som kan säga det där rätta orden som behövs säga. Den där som liksom kan finnas till på ett korrekt sätt.

Nej för jag är en tjatig idiot som nöter ner människor till att svara, tills dom blir arga på mig. Jag använder detta även som ett hot märker jag, allt för att få någon form av respons. Och det värsta är att jag först tänker på “Vad i helvete har jag gjort denna människa för att denne skall må så dåligt?” och det är jättesjälviskt, för allt handlar inte om mig. Absolut inte bara jag jag jag som är det viktigaste i världen.

Jag har nog alltid varit så här, försökt hjälpa människor jag tycker om. Oavsett om det varit en partner eller en god vän så har jag försökt att finnas till, och det slutar i regel att jag säger fel saker och gör saker värre eller något annat korkat. Mitt ex fick genomlida det allt för ofta där hon mådde dåligt och kunde inte sätta fingret på det och jag gick i taket för .. det var ologiskt. Jag ville prompt ha svar på allt, jag ville veta allt som hände och jag ville lösa hennes problem. Lösningen på problemet var att vi gjorde slut, och då blev allt mycket bättre för henne.

Livet är bra lustigt ibland, för när man försöker för mycket så är risken stor att det exploderar åt fel håll.

Idag så har jag försökt att finnas till, men jag har försökt att tänka efter. Försökt att liksom vara… mindre jag. Bara erbjuda att man finns och enkla förklaringar på saker och ting och sen försöker jag liksom. Bara vara lite passiv.. Alltså visst, vissa saker kryper fram ur mitt inre där jag vill försöka ta allt på mina egna axlar och bara bära det själv. Jag har nog alltid varit så, jag tar hellre smärtan själv än att låta andra ta den. Jag har många gånger tänkt genom mitt liv att jag skulle lugnt offra mig själv för att rädda någon jag tycker om, och jag vet samtidigt att det är lite extremt men för dom jag älskar så skulle jag aldrig tveka. Min Mor, Mina vänner, mina barn som jag hoppas att jag kommer ha i mitt liv, den stora kärleken. Om den tiden skulle vara så att jag hade möjligheten att välja så skulle jag aldrig tveka, oavsett vad som skulle ske.

Men jag skulle aldrig dö för en främling, varför är jag så selektiv i hur jag tänker. Är det bara dom jag älskar som “förtjänar” min empati? Jag skulle dock stanna och försöka rädda en främling om jag kunde, men om jag var tvungen att välja mellan mig eller främlingen så är det jag till 100%. Är det fel, eller är det bara självbevarelsedrift?

Jag är bara 28 och jag inser att jag har vuxit oerhört mycket bara på ett par år, jag har erfarenhet att ta av och frågan är om jag kan lära mig att inte plocka fram de mest trasiga sidor när jag vill finnas för någon som faktiskt behöver det. Utan att jag faktiskt hittar de rätta orden och uppför mig så där så att allt blir bra.

Tänk hur lustigt att något kan trigga igång en hel flod av tankar och åsikter, att en vän berör mig så pass mycket att jag rannsakar mig själv. Det är väl så jag fungerar, jag bara upplever något, hör något, ser något och så börjar jag ifrågasätta mig själv och startar någon form av hysterisk analys där jag vill se hur jag fungerar som person i dagens läge och jämföra mig med hur jag var förr. Och, jag har blivit en bättre människa tror jag, jag har lärt mig att hantera vissa saker men det är mycket som skulle kunna vara bättre.

Jag tror nog att det jag erbjudit idag var tillräckligt och jag fick det viktigaste svaret av alla, även om det startade många frågor så försökte jag bara acceptera och finnas till. Även om jag sitter här och tänker och tycker vad jag skall göra och inte göra så låter jag tiden ha sin tid, för jag måste lära mig att vänta på att människor faktiskt ber mig att finnas till istället för att jag tränger mig på och försöker hjälpa till. Åh det är så svårt ibland, jag tror dock att det finns en gyllene väg. Där man både tränger sig på och väntar på att bli bedd om att få hjälpa till, för ibland behövs det lite våld att få någon att öppna sig och ibland så måste man låta en människa komma till en. Men när skall man veta när detta skall tillämpas?

Jag har många år framöver där jag kan lära mig hur jag skall växa som person och bara bli bättre på allt, så att jag blir tillfreds med mig själv.

Jag är ju bara 28…

 Leave a Reply

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

(required)

(required)

Notify me of followup comments via e-mail. You can also subscribe without commenting.

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.