Jag drömde jättekonstigt inatt, vet inte riktigt vart det kom ifrån för att vara ärlig.
Jag var tillbaka till den gamla tiden på Uppgårdsskolan, den gamla högstadieskolan jag gick på i slutet av 1900-talet. Historien var lite annorlunda jämfört med de faktiska händelserna som skedde där. Eller rättare sagt, väldigt annorlunda. Lite fantasybaserat och mängder med människor jag inte alls kunde placera.
Ja, det kunde jämföras med den där skolan i Harry Potter. Fast utan alla intriger och någon hjälte som försökte rädda allt från läskiga saker, utan det var mer ett vanligt högstadium där barnen kunde kasta diverse elementaler och objekt på varandra. Och dessutom gjorde det av glädje och inte sådant där klassiskt barnvåld. Dock så förstod jag inte riktigt min plats i drömmen, jag var lite utanför i min dröm vilket jag egentligen var i verkligheten också. Jag försökte hålla mig till mig själv så mycket som möjligt på den tiden, självklart så hade jag ett par vänner. Jag var inte helt ensam, men jag hade svårt att passa in av någon anledning. Det hela liksom släppte när jag väl började gymnasiet och där så var jag en främling för alla, jag lärde känna mängder med coola människor som jag fortfarande har kvar i mitt liv idag.
Men frågan är, sättet jag hade i högstadiet och sättet jag hade i gymnasiet är som att skilja svart mot vitt. Det är en jävla personlighetsförändring och jag är nyfiken över vilken sida som är “den korrekta” sidan av mig själv. För hur jag än vrider på det så kan jag vrida och vända på hela ämnet i så många olika vinklar och lista ut någon form av svar och lösningar för det. Och sen vrider jag på det igen och hittar en annan förklaring.
Det är nog en sådan där “tänk om”-fråga, jag kan inte komma fram till ett korrekt svar när det redan har varit, när jag redan levt de två liven och upplevt båda lika mycket. Vart befinner jag mig i livet osv.
Och nej, detta är ingen 30-årskris :P Jag bara funderar på diverse saker som triggas igång av andra, det är den där mentala utmaningen att rannsaka sig själv på djupet för att lära mig om mig själv. Det är inte riktigt en sida jag brukar dela med mig till andra, utan jag brukar hålla det lite för mig själv och så skämtar jag bort livet så fort det blir lite allvarligt. Är det en försvarsmekanism? Och isåfall, vad är det jag försvarar mig emot?
Det är k….. Här blev jag avbruten och stack iväg för att pilla lite på en laptop, och nu har jag helt tappat flödet i det jag skrev. ^^ Men det verkar som att jag förstår vad jag surrar om ändå, så jag skall göra ett nytt försök att få ut lite tankar i textformat.
Något som är väldigt intressant är när jag väl sitter ner och funderar på något och är väldigt passiv i ett social sammanhang så tror folk direkt att jag mår dåligt och är deprimerad. Visserligen är det något jag själv skapat genom att alltid vara den där glada, öppna, bittra människan som har svårt att hålla käften och flaxar med armarna när jag väl berättare en episk historia ur mitt arkiv av händelser under min uppväxt. Men ibland så sitter jag och funderar på något och det verkligen kräver så många CPU-cykler som möjligt så jag kan inte direkt processa det som sker runt omkring mig. Då blir folk obekväma och tror att jag är nästintill döende, för det är ju konstigt att jag faktiskt tänker efter och funderar på saker.
Det kanske är bäst att hålla sådana saker för sig själv? Jag kan inte påstå att det jag funderar på är särskilt intelligent, och jag har många intelligenta vänner som antagligen skulle skratta åt mig om jag ens försökte yppa något ämne som jag funderat starkt över. Men samtidigt så tror jag nog att dom har så pass mycket respekt för mig att dom inte skulle göra något sådant, utan jag skulle säkerligen få stöd i det jag funderar på.
Stora problemet är väl att jag tänker på så många olika saker samtidigt, och jag är en fena på att byta ämne hux flux utan anledning. Så det kanske är bättre att hålla det för sig själv :P
Jag tror jag börjar bli sjuk.. Igen >_< Halsen är lite svullen och jag är seg i hela kroppen, detta är inte riktigt något jag har tid med. Det är ju glöggfirande hemma hos Angelica imorgon, och sen på söndag var det ju FRO-möte. Får se till att ta det lugnt ikväll, sörpla lite te och vara nedbäddad i soffan med lite random Anime. Och om jag har tur så kan jag lura över Erika =)
Det är kallt på kontoret, jag vet inte om det är bara jag som fryser pga att jag är dålig eller om det faktiskt är kallt på kontoret. Oavsett så tänker jag gnälla om det, bara för att jag kan. Det är kallt! >_<
Så där, nu har jag slutat tycka synd om mig. Det får bli en kopp kaffe och lite drömmar om ett bättre liv och omgivning.
Har insett att jag är överdrivet kär och jag känner för att bara skriva gullegull på bloggen om hur bra allt är, men.. Det är inte riktigt jag, samtidigt som det är det. Jag tycker inte om att vara allt för korkad, det räcker med det som jag redan är. Men jag tror nog att jag har bättre “koll” på min mentala instabilitet idag än vad jag hade för 5-10 år sedan vilket ändå är ett steg i rätt riktning. Tror att mycket hände efter min hjärntumör som jag inte riktigt reflekterat över, den påverkade mig mycket mer än vad jag ville erkänna och så här nästan 6 år senare så har jag insett det. Man kan ju inte påstå att jag är särskilt snabb ^^
Nej fan, nu blir det att gurgla kaffe. Jag kan inte vara allvarlig allt för länge, risken är att någon inser det och typ kidnappar mig eller något. Det lär i alla fall vara dramatiskt oavsett vad som sker, jag låtsas som att jag är en ökänd kändis ^^
Fredag, fredag fredag.. om 3 veckor så är det sista dagen på NGA, känns lite udda.
