På något sätt så vet jag att det jag känner stämmer och är sant när magen håller på att vända sig ut och in när jag läser raden “Det är något jag måste berätta för dig”
Jag tror jag lyckades producera ca 800 olika scenarion på vad som skulle berättas för mig inom loppet av 3 minuter, det är lite läskigt vad min hjärna kan mata min egna paranoia med när det väl kommer till den punkten. Det är hemskt fan, men samtidigt så är det en väldigt stark konfirmation att jag känner som jag gör. Hade jag inte gjort det så hade jag inte reagerat nämnvärt mycket över det.
Frågan är dock; varför är jag så jävla osäker i vissa avseenden? Hur mycket av min starka personlighet är egentligen skapad av åratal där jag prompt utpekat mig som en stark människa med starka åsikter och stenhårda murar som ingen kan riva ner. Hur mycket av det är bara något jag sagt för att försöka skydda mig själv från andra? För det känns ibland som att det är bara vattenblandad sand bakom mina stenhårda murar när någon lyckas ta sig in med näbbar och klor. Varför blir jag alltid så rädd för mina egna tankar när jag väl blir paranoid över något som inte ens stämmer?
Jag har i och för sig blivit bättre med åren tack och lov, det visar någon form av utveckling i alla fall än att jag bara står och stampar på en och samma plats.
Kanske ett inlägg där jag berättar lite för mycket om mig själv, kanske förstör människors syn på mig. Om dom inte redan genomskådat mig men respekterat mig så pass mycket att inte säga något. Eller så är det bara jag som inbillar mig i detta nu för att jag ändå haft en kort stund av idioti och då måste göra världens grej av det. Min hjärna är lite lätt trasig har jag märkt, det är synd att andra måste lida för det bara. :P
Dock så kanske det ändå visar att jag är mänsklig när jag inte tror att jag är en övermänniska och sätter mig över alla andra. Visst, jag har väl en tendens att döma folk väldigt lätt och dra dom över en och samma kam och dessutom i princip anklaga majoriteten av världens befolkning till att vara idioter. Men det kanske är bra att jag känner mig som en idiot ibland också, för jag kan inte vara awesome och bra hela tiden. Det måste nog finnas någon form av balans i det hela, problemet är väl att jag blir så fruktansvärt extrem när jag skall balansera ut saker och ting. Allt är så jävla svart eller vitt för mig >_<
Men.. ibland så lyckas jag smeta in mitt liv i lite grått, och det.. det mina kära vänner “och mig själv när jag väl läser om detta i framtiden för att försöka förstå vad i helvete jag ens håller på med”, det är någon form av utveckling som jag ändå uppskattar ^^
Och varför är jag så jävla feg förresten -_- Jag borde sluta vara så fånig och bara typ.. säga det till henne i ansiktet och typ se vad som sker. Det slutar väl med att jag står där och typ skrapar med foten i backen och ser helt vilsekommen ut och typ stammar fram det jag vill säga. 126kg fåneri är inte särskilt vackert. Ja, jag väger fan 126kg, det.. det är fett coolt :P Dock lite nyfiken över samtalet med sjukan efter operationen då hon typ “dina värden ser jättebra ut!!” och jag typ “men vad skönt, jag äter ju inga piller alls så det är bra att veta” och svaret tillbaka var “VA?!! äter du inga piller?!?!!! Men det måste du ju göra, du har ju jäääääättedåliga värden i ditt blod!!!”
Lul wut? Nu kan det ju vara så att jag förvränger samtalet lite då hon ringde mig klockan 13:20 efter jag precis jobbat natt. Så jag hade lyckats sova i typ 2-3 timmar och var lite.. förstörd, att jag ens lyckades svara i telefonen var intressant. Men jag skall ringa dom om det imorgon tänkte jag.
Nu, har jag fått skriva av mig lite och gett folk att gotta sig i något. Nu blir det en kopp te! Jag älskar mitt kokoste!! Jag är så lycklig över att jag hittade en jävla butik som faktiskt säljer det äntligen.
