Jan 262014
 

Sitter just nu och är förbannad utan någon direkt anledning, det yttrar sig i någon form av hopplöshet och destruktiva tankar. Det är något många människor upplever, mitt är inte mer speciellt än andras. Men det kanske hjälper mig att skriva ner det på något sätt, se det i ord än att sitta och typ stirra ner i golvet och försöka på mig någon form av introspektiv analys där jag bara blir mer förbannad på mig själv än att det bidrar till något konstruktivt.

Detta yttrar sig i regel när jag håller på med mina primära intressen, särskilt elektronik. Men kan även slå sig fram när jag försöker lösa något rent praktiskt eller när jag försöker lära mig något som jag i regel har svårt för “Typ, som att förstå andra människor och deras regler samt signaler”.

Jag får för mig att jag skall göra något, så då sätter jag mig ner och försöker förstå vad det är som skall göras och sen börjar jag att arbeta på det. Det är oftast då jag kan mötas av två känslor, den ena är “Aha, jag förstår precis vad jag håller på med!” och så kan jag använda min egna logik för att komma vidare, eller till och med följa en guide helt slaviskt men ändå förstå varför saker och ting skall göras eller inte.

Andra sidan är att jag förstår vad som skall göras, men jag vet inte hur. Oavsett hur mycket jag läser om saker så blir jag bara mött av en gigantisk vägg som jag omöjligen kan klättra över. Vilket gör mig ledsen för att jag inte kan prestera på det sätt som jag vill kunna prestera. Det är ju inte ens för någon annan, utan det är min egna hand jag vill ha på min axel som säger “Good job!”. Men nu sitter jag här, slitit mig i håret över skitproblem som blåses upp och blir gigantiska, vilket gör att alla andra idéer på att fördriva tiden på jobbet blir bara meningslösa och jag sitter här med Tom Waits på alldeles för hög volym samt stirrar på skärmens vaga själlösa lysrörsljus.

Problemet är inte löst, jag kan inte börja med något annat. Blir handlingsförlamad vad det gäller allt som är inom mitt intresse, även om det är något som jag vet är enkelt så tappar jag all form av lust att försöka vara produktiv.

Jag vet att detta kommer sluta inom någon utdragen tidsram, men jag önskar jag kunde vara mer konstruktiv med det hela än att bara identifiera att det är ett problem. Jag har varit så här så länge jag kan minnas, men någon lösning på det hela har jag inte. Problemet kvarstår som jag har reagerat över och i många fall så kvarstår problemet i all oändlighet, eller att jag går runt problemet och löser det med silvertejp eller liknande. Det typ.. fungerar men det är inte alls stabilt eller vettigt. Jag får förvisso ett resultat som liknar min ursprungliga idé men… det är fel resultat.

Ibland önskar jag att jag inte alls hade ett stort intresse för elektronik och dess omgivning, eller att jag bara var en vanlig användare som levde i någon form av ignorans. Att jag hade en vän jag kunde ge mat till när denne var över och fixade något datorproblem som jag lyckats dra på mig. Så kunde jag få vara bra på typ.. asfalt eller något.

Men som vi alla vet som lever i verkligheten, det går ju inte att lösa ett problem bara för att man önskar sig något annat. Jag har dom resurser jag har, jag får lära mig att hantera det på något bra sätt. Tror det första steget är ändå att inte försöka skapa massor med projekt. Utan om/när jag väl får för mig något så sätta mig ner och fundera över om jag verkligen vill genomföra det hela, om jag kan ens slutföra det hela. Vad jag måste göra och inte göra, hur mycket tid skall avsättas och sådant. Bara frågan om mitt NAS är ett projekt som jag funderat över otroligt mycket, jag är dock lite orolig över att jag skall ta mig vatten över huvudet när jag väl sätter mig ner och meckar med det hela. Jag har ändå funderat i 1.5 månad nu över vad jag skall göra fast jag har haft i princip all hårdvara liggandes.

Har faktiskt börjat skjuta upp saker väldigt mycket nu inser jag, har haft massor med projekt men jag låter bli att göra dom eftersom jag har insett att det antagligen kommer vara svårt och krångligt samt att jag antagligen inte kommer lyckas ändå så.

Jag är nog redan på väg åt det håll som jag ändå kände skulle vara någon form av första steg.

Livet är krångligt, min hjärna förstör mest för mig verkar det som.

Två inlägg i bloggen på en kort tid, det känns faktiskt mest jobbigt att exponera sig själv så här. Livet var lite lättare när jag var ignorant och levde på all form av bekräftelse, men det är inte så lätt längre. Jag vill för det mesta vara ensam och gömma mig i någon form av tystnad än att träffa folk. Ta semester i 4 veckor och hyra en stuga ute i ingenstans och vara helt ensam, inte ha någon kontakt med någon och bara.. vara för mig själv. Det låter lockande.

Whine whine whine, jag bara klagar och klagar.
Nu skall jag plundra matmaskinen på jobbet efter något farligt och onyttigt

 Leave a Reply

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

(required)

(required)

Notify me of followup comments via e-mail. You can also subscribe without commenting.